Snorkeldrift
För att ladda batterierna ombord
måste dieselmotorn köras. Detta innebar att man fick lämna sitt patrullområde
och gå till ett säkrare område och inta ytläge.
Dieselmotorn förbrukade mycket luft och avgaserna måste komma bort från ubåten.
1953 fick U3 sin
snorkelmast och nu kunde laddning ske i ett något säkrare läge strax under
ytan. Dock bullrade dieselmotorn så mycket att man var tvungen att gå till
ett område säkert för laddning.
Snorkelmasten är ett
hissbart dubbelt rör som är placerat på akterkant i tornet. I det ena röret
sögs luft ner till ubåten och i det andra trycktes avgaserna ut.
För att inte blanda luft och avgaser var toppen på snorkelmasten listigt
utformat. Konstruktionen kopierades från den tyska ubåten
U3503 som
förirrat sig in på svenskt vatten 1945 och sänkts av sin egen besättning.
U3503 bärgades och mycket teknik studerades.
Bärgningen av U3503 blev en stor teknisk framgång. Genom att
samtidigt använda tryckluft från tre svenska ubåtar, lyckades man
"blåsa" henne till ytan.
Tyska ubåten U3503 bryter ytan,
i Göteborgs skärgård, vid bärgningen den 24/8 1946. Foto U3 arkiv.
U3503 och Draken I under bärgningen 1946. Notera det extra tryckluftsaggregatet på Drakens däck och signalflaggan J "håll väl undan - farlig last" i U3503 torn. Foto U3 arkiv.
U3503 i en flytdocka i Göteborg. Foto U3 arkiv
Demonterat snorkelhuvud från U3503. Foto U3 arkiv..
Draken 1947, med snorkel från U3503. Foto U3 arkiv.
Vintertid var snorkling en tuff rutin då mycket kall luft fyllde båten. Det
var inte helt riskfritt och det hände att snorkelventilen frös fast och
vatten strömmade in i ubåten. 1954 tvingades U3 till bottenläge efter ett
vatteninbrott och besättningen hade ett hårt arbete med att återställa
balansen i ubåten och kunna blåsa ballasttankarna och inta marschläge. I det
hårda vädret tillstötte flera komplikationer men allt slutade lyckligt. Dock
hamnade halva besättningen på KA 3 sjukstuga med svåra förkylningar.
Sälen snorklar. Visar periskop och snorkelmast. Foto U3 arkiv.
Starta
Snorkeldrift
Vid
snorkling genomfördes en procedur då först snorkelmasten skulle hissas,
tömmas på vatten och ventilerna öppnas. Även avgasledningen tömdes på
vatten. Dieselmotorn startades med kamaxeln i ”snorkelläge” och vid start
öppnades snabbstängningsventilerna.
Vid en lyckad start blåstes restvattnet ut ur avgasledningen och luft
strömmade in genom luftledningen till utloppen i maskinrummet. Hela ubåten
tjänstgjorde som buffertmagasin för luft och skulle ubåten komma lite för
djupt, så att flottörventilen stängde luftinloppet, fick dieselmotorn sin
luft från bufferten, ubåten. Då började barometern ”backa” och detta kändes
i trumhinnorna på besättningen. (Kan jämföras med att kabintrycket sänk i
sett flygplan som stiger.) I ubåten blir tryckförändringarna mycket snabbare
och det kan vara svårt att hinna med att tryckutjämna.
Lyckades man styra upp ubåten så att flottörventilen öppnade igen innan
lufttrycket passerat 800hpa så var allt frid och fröjd. Om inte måste
dieselmotorn snabbt avlastas och stoppas. Ett sådant tvärstopp innebar att
dieselmotorn blev glödande varm och temperaturen i maskinrummet kunde bli
”bastulik”.
Under snorkling bullrade dieselmotorn kraftigt och den egna
lyssningsförmågan med hydrofonen begränsades. För att lyssna och spana av
området gjordes ”tillfälligt stopp” i snorklingen för att hydrofonisterna
skulle få chansen att kontrollera omgivningen. För att kontrollera att ingen
kom akterifrån i hydrofonens döda sektor girade man, för att senare återgå
till huvudkursen.